Det här med Yogan

Jag var ju på ett Yogapass i torsdags och Träningsblogga-Ida ville ha en liten recension. Här kommer den:

Först satt vi bara i skräddarställning och andades i säkert fem minuter. Aah, tänkte jag, det här är min kind of träning. Sedan började vi röra oss så smått, det knakade och hade sig i min stela kropp men jag hängde med hyfsat ändå. Det kändes bra. Jag kände mig lite duktig emellanåt, yoga-rookie som jag är. Kanske var det tur att jag inte kunde se mig själv i någon av salens speglar.

Stående hunden skulle tydligen vara  en viloställning.
Jag fick således slita som ett djur för att stå i en viloställning.

Vi yogade oss igenom solhälsningar med stående hundar och mina fördomar om att yoga skulle var fritt från flås och svett kom fullkomligt på skam. Det var jisses så tungt, därför var det extra skönt när vi lade oss på rygg efter vad som kändes som en timme av böjande och bändande. Nu skulle det slappnas av. Trodde jag. Nej. Nu kom det riktiga eldprovet, det som skiljer förstagångsyogaren från de som varit med ett tag. Runt omkring mig tryckte folk upp sina fötter, ben, rumpor och ryggar mot taket. Som att stå fast upp och ner. När jag fascinerat smygtittade ut över salen såg det ut som att jag var på en havsbotten full med svajande sjögräs som utgjordes av mina medyogare som höll balansen på sina armbågar. Som att inte det var nog så uppmanades  vi att tippa över och lägga fötterna bakom huvudet. Mina medyogare förvandlades från vajande sjögräs till ett gäng kanelbullar. Jag valde att fortsätta med en av mina favoritposer, stämgaffeln.

Här är de. Vajande sjögräset och kanelbullen.
Bild från theyogatutor.com.

Allt har ju dock en ände, så även yogapass. Vi avslutade med en lååång avslappning. Och vad händer när jag uppmanas slappna av och låta tankarna vandra fritt. Jo, en tanke kommer farande in i mitt huvud, KAFFE. Kaffe, kaffe, kaffe, kaffe och jag kan plötsligt inte tänka på något annat.

Jaa. Yoga var en ny och lite märklig träningsupplevelse. Men nästa torsdag ska jag tillbaka. För det kändes verkligen bra. Mina första skolveckan-stressade käkar slappnade av och stick-och virkaxeln kändes mycket bättre på fredagsmorgonen när jag vaknade. Och jag tänker inte ge upp förrän jag kan göra vajande sjögräset och kanelbullen, och inte ens då.

Trevlig måndag!

/Maria